Min egen historia

En gång för mer än 60 år sedan fanns det en ung flicka, som "råkat i olycka" som det då hette om flickor som blev med barn utan att vara gifta. När detta hände ännu en gång, var naturligtvis "olyckan" dubbel, och de äldre kvinnorna i hennes omgivning ingrep, trots att det unga paret, som skulle bli föräldrar ännu en gång, inget hellre ville än att gifta sig och bilda en egen familj. 

Så grymt kunde livet vara i mitten av 40-talet här i Sverige. Det var krig ute i Europa, här hemma var nästan alla karlar inkallade, utsikterna att få ett fast jobb efter färdig beredskapstjänst var ganska dystra.
Dessutom var det fortfarande "skamligt" med en oäkta unge!

Anna, den unga flickan, hade tjänst som hembiträde hos en välbeställd ogift dam, Lisa, i den fashionabla förorten utanför Stockholm. Redan 1942 hade hon alltså "råkat i olycka" med chauffören Åke. Båda var unga, hon inte ens myndig, och giftermål var det absolut inte tal om. Lisa, som var mycket förtjust i Anna, lät henne föda sitt barn, och tog dem båda till sig med mycken omtanke och kärlek. Lille Lasse blev ompysslad av Lisa som om han vore hennes eget barn. Allt såg väldigt ljust ut och Anna hade det nog mycket bra jämfört med många andra i samma situation.

Krig och kärlek

Åke var ju inkallad under den här tiden, men så under en permission träffades de två igen, och och kärleken blommade upp igen. Snart stod Anna och Åke inför faktum, de skulle än en gång bli föräldrar. Åke ville inget hellre än att dom skulle gifta sig och bilda en egen familj. Men nu trädde två starka kvinnor in och bestämde över huvudet på de två. Förpassade till den fina villans förstubro fick de finna sig i att dels Lisa, Annas arbetsgivare, dels Signe, Åkes mycket beslutsamma mor, tillsammans bestämde att det väntade barnet skulle adopteras bort. Man bedömde helt enkelt att Anna och Åke inte skulle klara av föräldraskapet. Ett omdöme som var helt ogrundat och orättvist, men i deras läge vågade de inte annat än foga sig.

Att detta måste ha varit oerhört förnedrande är ju inte svårt att förstå. Att de två måste foga sig i beslutet är nog svårare för oss idag att begripa, men tiderna var helt annorlunda mot idag, och Anna måste ha känt sig stå i någon sorts tacksamhetsskuld till Lisa. Att hon funderat mycket över hur det blev med mig, har jag lärt mig förstå sedan jag lärt känna min bror Lasse och hans familj.

För att dölja för omgivning och den nu 3-årige sonen hur det stod till, skickades Anna bort och jag föddes så småningom på Allmänna BB i Stockholm. Hur Åke försvann ur bilden är något jag inte vet och knappast lär få veta heller.

Längtan efter ett barn

Parallellt med detta unga par fanns ett annat par, i en helt annan socialgrupp, som just förlorat det barn de längtat så efter. Dessa två var de som så småningom skulle bli mina föräldrar. Med hjälp av advokatvänner ombesörjdes ett adoptionsärende, och via kontakter som fortfarande vilar i ett visst dunkel, kom det sig att jag endast en månad gammal hamnade hos dem. Först som fosterbarn förstås, med barnavårdsman och mycket myndighetskontroll. Att de två "starka kvinnorna" helt säkert hade ett finger med i spelet, finns också antydningar om i efterlämnade papper. I efterhand har jag förstått att någon, troligen en sjuksköterska som var vän till Lisa, på avstånd följt min uppväxt, åtminstone i början. Jag har senare fått veta att jag fick vara kvar på BB tills jag placerades hos mina adoptivföräldrar. Säkert något som ordnats via privata kontakter och med privat omvårdnad.

Som ensamt barn blev jag förmodligen ganska bortskämd, utan att för den skull bli odräglig. Men jag fick mycket kärleksfulla föräldrar som såg till att jag hade det mycket bra, på alla sätt och vis. Jag placerades i fina, och bra, privatskolor och växte upp på det "fina" och ganska högborgerliga Östermalm. Fick ägna mig åt sådana fritidsintressen som flickor i den miljön gjorde, t ex pianolektioner och ridning. Att jag längre fram i livet gjorde någon sorts revolt mot min uppväxtmiljö, hade snarare med politisk medvetenhet att göra, än att jag var missnöjd med min barndom.

Under hela min uppväxt var jag medveten om att jag var adoptivbarn, en kunskap på gott och ont. Min mamma led säkert när hon ofta fick höra att "Så lustigt att Eva-Kajsa inte är ett dugg lik dig..." och liknande kommentarer. Dessutom gjorde jag som så många andra ensambarn, tjatade om syskon. Jag var ju totalt okunnig om att mamma, när hon fick sin dödfödda dotter, förstördes så att hon inte kunde få flera barn.

Själv mådde jag inte alls illa, förmodligen på grund av okunskap. Minns att min bästis, efter att ha fått veta av mej att "jag minsann var adoptivbarn, jag", förkunnat på barns lite lustiga sätt att göra sig märkvärdiga , kom nästa morgon och stolt förkunnade att "det var minsann hon också"! Bättre än så begrep vi inte!

Min barndoms härliga somrar

Men min allra bästa vän var vår schäfer Tarras. Som riktigt liten fick jag åka skrinda med Tarras som "häst"! Han var 7 år när jag, den nya familjemedlemmen kom, och han tog som sin livsuppgift att vakta och skydda mig.
Han låg alltid nedanför min babysäng, och morrade hotfullt om någon annan än de allra närmaste kom för nära mig! På landet hade vi härliga dagar vid vattnet och mina föräldrar kunde lugnt lämna mej vid vattnet, Tarras vaktade!